Låt mig komma in
Oskar sitter längst bak i tåget med Eli i resväskan. Han funderar över allt som han varit med om den sista tiden, hur allt förändrades positivt sedan han träffat sin stora kärlek, Eli. Han har ingen aning vart han är på väg, men det ända han vet är att han känner sig trygg och säker med Eli. Han har en uppfattning om att Eli kommer ta hand om honom framöver.
En kvinna stiger in den rökfria tågvagnen och sätter sig framför Oskar. Efter ett par timmar börja hon stirra märkligt och oroligt på Oskar, som om han vore ett övergivet barn. Oskar la märke till henne. Han fundera över vad som var problemet med henne och varför hon stirrar konstigt på honom, tänkte han.
- Vart är du på väg, lille pojke? sade hon med en tröstsam röst.
- Jag skall träffa min pappa, ljög han.
- Jaha, vart bor din pappa? kvinnan verkade bli mer intresserad efter varje fråga hon ställde.
Oskar tittade ut från fönstret och blev lite nervös och irriterad. Han viste inte ens vart tåget var på väg, hur skulle han svara på hennes fråga?
- Vad har du med det att göra? sade han med en tuff röst.
- Nej då, undrade bara. Jag ville bara ha lite sällskap under resan. Nästa station är om tre timmar, sade hon.
Oskar kunde inte tro sina öron, tre timmar? Plötsligt hörde han Eli knacka morsalalfabetet på resväskan:
O S K A R, Ä R D U E N S A M?
Hans hjärta börja dunka snabbt, nu tänkte han på en bra bortförklaring.
- Har du med dig ditt husdjur? Sade kvinnan med en förvånad röst.
- Ja, stammade han.
Han knackade tillbaka: N E J. Samtidigt sade han
- Så ja Dante, vi är snart framme, sade han.
Det blev tyst i tåget, Oskar börja känna sig sömnig. Klockan var 22.45 på kvällen och de var fortfarande inte framme, vart än de nu var på väg. Kvinnan framför Oskar hade somnat redan efter en timme hon steg på tåget, snacka om att hon är gammal, tänkte han. Hans mage började kurra, han var hungrig. En svag röst hördes i vagnen: ”nästa station - södra Uppsala”. Hur i hela friden har de hamnat i Uppsala? tänkte han. Han knacka försiktigt på resväskan: S N A R T F R A M M E. Eli lät bli att knacka tillbaka, hon var rädd att någon skulle upptäcka henne.
Efter den långa oroliga resan var de framme i södra Uppsala. När Oskar och Eli klev av tåget la Oskar märke till att han hade varit borta från sin mamma i ca sju timmar.
- Ska du inte kontakta din mamma, sade Eli
- Nej, inte än. Kanske om några veckor.
Oskar och Eli fortsatte ut mot hamnen bredvid tågstationen, de promenerade i en timme men visste inte vart de var på väg. Efter en stund sa Oskar oväntat:
- Vad händer om du biter mig och jag blir en vampyr? Sade han förväntansfullt. Tanken hade dykt upp men han hade aldrig riktigt fått chansen att fråga.
- Om du blir en vampyr så kommer du vara 14 år resten av ditt liv och det vill du inte leva med. Jag själv är 109 år gammal. Jag tål som sagt inte ljus, träffas jag av solljus så brinner jag upp och dör, sade hon och kollade ner på marken.
- Men jag vill inte tillbaka till Blackeberg. Jag trivs bäst med dig Eli. Jag vill bli en vampyr för då åldras jag inte och det kommer underlätta många saker mellan oss.
- Det kanske underlättar saker och ting, men jag vill inte att du ska utsätta dig för farliga saker som jag har gått igenom. Oskar, du måste inse att det inte är så lätt att leva som en vampyr. Du skall inte ge upp ditt liv för min skull!
De hade gått omkring i två timmar runt hamnen när en taxi stannade för att fråga hur det stod till.
- Hallå ungar, vart är ni på väg?
Eli blev bländad av bilens ljus. Hon började morra och gick fram till mannen som hade vevat ner bilrutorna. Plötsligt böjde hon sig fram mot mannen och tog snabbt tag i hans axel och huvud. Hon vred hans huvud och började suga blod från hans hals. Oskar stod tre meter bakom henne, mållös kollade han chockat på henne. Han gick ifrån platsen med raskande steg, hans hjärta dunkade snabbt, han var svimfärdig efter att ha sett all blod.
Efter att ha väntat på Eli kom hon till Oskar, blodig och andfådd.
- Är detta den rätta vägen för dig, Oskar? sade hon
- Vad menar du, Eli? svarade han.
- Du vet väl vad jag menar, är det på detta sätt du vill leva?
Oskar blev tyst, han fick inga ord ur sig. Han stannade framför henne.
- Låt mig komma in i din värld Eli!
Utan att svara på hans fråga steg hon fram och höll sin hand på hans mun och grep tag i hans axel och innan han reagerade bet hon honom, det rann sakta ner blod längst hans hals. Eli njöt av stunden, när hon kände sig mätt viska hon för sig själv – nu är du min för alltid.